mitt spotifyår 2020

Spotify Wrapped brukar för mig vara en väldig besvikelse då den musik jag har utforskat, påverkats av och reflekterat över årets gång sällan är den musik som jag har spelat gång på gång i ren bekvämlighet. I år var min statistik en kopia av en spellista med trapbangers som jag och Max satt ihop i början av året. För att verkligen ta med något in i musikåret 2021 så tänkte jag ta saken i egna händer och göra min egen subjektiva reflektion av vad jag lyssnat till 2020. Lyssna gärna på denna spellista som innehåller låtar jag skriver om nedan.

Spellista med bangers.

Mycket av den trap, hiphop och r&b som jag har tagit in över året har varit att likställa med popmusik som de flesta har hört, inte minst årets stora vinnare the Weeknd som i början av året släppte hit-täta After Hours, där de stora favoriterna också var producerade av popkungen Max Martin. En annan stor leverantör av hits var Lil Uzi Vert, som gav oss mer än sitt efterlängtade mixtape Eternal Atake (efter cirka 1 år av tweets om att de ska släppas ‘snart’), samt i form av ett mixtape med Future, Pluto x Baby Pluto, bland annat. Jag säger mixtapes till dessa släpp då de består av en kompott av många olika producenter och sounds, ett äkta albumsläpp istället kom från 21 Savage & producenten Metro Boomin som gav oss Savage Mode II med tillhörande skits av självaste Morgan Freeman. På tal om dunderhits så är en rappare som tagit sig från trapscenen ut på topplistorna DaBaby, som jag tror kommer att fortsätta göra viktiga features för att fortsätta sprida trapmusik ut i det nya folkhemmet. Får inte heller glömma att nämna framtidens hookmaskin Don Toliver som tillsammans med Cactus Jack släppte sitt stora breakthrough Heaven or Hell under 2020.

Lil Uzi Vert från sin Eternal Atake trailer.

Ingen av dessa artister var någon nyhet för mig, utan har spelats på min spotify ett längre tag. Jag gjorde dock några nya insikter, till exempel har jag spelat extra mycket tysk trap i år och där har jag blivit kär i berlingruppen BHZ och pumpat Ufo361 av samma stad. Jag har också länge saknat ett större utbud av kvinnliga trappers men blev i år frälst när jag hörde Megan Thee Stallions Good News och även om sexuella referenser inte är min föredragna tematik så ser jag fram emot mer bangers från henne och andra som går i hennes fotspår.

BHZ.

På svenska är det svårt att göra en lista om 2020 utan att nämna Yasin som kanske gjorde den starkaste mucken från häktet sen Gucci Mane 2016 (dock nu tillbaka i buren för stämpling av kidnappningen på rapparen Einar). Diggar speciellt att många av de nya låtarna efter att han lämnat gangsterlivet bakom sig har kärlekstematik, vilket känns fräscht för en annars typisk gangsterrappare. En personlig favorit från den svenska scenen som känns mer influerad av amerikanska trapscenen är Ivory, som bland annat har gått ihop med producenter från Malmöbaserade TV FEH på sitt mixtape RUSHEN. Mest framstående producenten från samarbetet är nog Simon K, som även har gjort flera bangers till frontfiguren för malmökollektivet, Snövit. Snövit själv har under året hunnit släppa mycket som gjort att han i mina ögon växt som originell producent och artist, mest kanske på albumet V. En annan fräsch fläkt på svenska hiphopscenen var BENNET som gick ner i studion tillsammans med bland andra LIOHN, och resultatet blev en perfekt kombination av bars och poppigt sound. 

Ivory.

Tyvärr ser trapscenen nästan varje år stora stjärnor slockna till följd av droger och våld, och två som har sett enorm framgång post mortem är Pop Smoke & Juice WRLD. Båda hade mycket projekt på gång innan de gick bort så vi har fått njuta av deras musik hela året, men förmodligen blir det inte lika mycket framöver. Deras hiphopminne vilar i frid för evigt, tillsammans med så många andra, i musiken de skapade åt oss.

Juice WRLD.

Något jag tror vi kommer se mer av framöver inom trapscenen är mer punkig rap, mycket likt det som Playboy Carti släppt i sitt sena men efterlängtade album Whole Lotta Red. Albumet har fått mycket spritt mottagande från fans och kan till mångas besvikelse låta low effort på grund av upprepade ibland hjärndöda oneliners och korta låtar med distade synthar och kickar. Hur som helst så kommer det med en ny nivå av DIY-aura för en mainstream trapper, som jag i just denna DIY-aspekt tycker känns som rivig punk. Jag uppskattar soundet då det passar för att få igenom trapgroovet med en undergroundkaraktär, men önskar dock att texterna tog till sig den rebelliska politiska attityden från punken och att artister vågar släppa borderline misogyni och knarkreferenser.

The Clash, punklegender.

När vi är inne på punkig hiphop med DIY-känsla får vi inte heller glömma att Yung Lean gjorde sin comeback med albumet Starz efter att ha kommit ut i flertalet tidigare väldigt ovanliga intervjuer. Precis som förra albumet Poison Ivy släpps det tillsammans med Draingang-producenten White Armor. En annan stark comeback efter 4 år utan soloprojekt gjorde Kid Cudi med sitt album Man on the Moon III: The Chosen, producerat av honom själv och bland många andra sin trogne partner Dot da Genius samt Billie Eilish bror FINNEAS.

Cudi och Dot.

Inte bara artister har återupplivats i år utan även trenden att återvinna melodier och även hela låtar har fortsatt se framgångar, något som jag spår kommer fortsätta allt eftersom problem med rättigheter och royalties kommer luckras upp och förstås bättre av branschen. Ett bra exempel är att 50 cent har återvunnit sina klassiska bangers inuti nya låtar tillsammans med nutida trapgiganter. Ett annat intressant exempel på detta är hur Fleetwood Macs låt Dreams blev populär igen efter att vibeskonnässören doggface208 gav världen hopp om ett bra liv mitt i pandemin med en longboardvideo ackompanjerad av sagda låt från 1977. Det som gjorde det extra spännande var att jag fick se videon på doggface genom reklam på instagram, betalad av Warner som har rättigheter till låten. Att kapitalisera på låtar från förr genom influencers känns som ett nytt sätt att tjäna pengar på musik som vi kanske kommer få se mer av i framtiden.

Doggface lyssnar på Dreams.

Något av det roligaste som finns är ju att lyssna på musik som ens vänner har gjort (vilket förmodligen är anledningen till att du läser detta) och detta har det också funnits gott om detta året för min del. Bland annat så följde Carl aka Nino Tares upp sin synthpop från 2019 med en till retrobanger, och jag blev känslosam av oak love till Peteris och Rasmus aka Juice projekt Lundhagen. Störst av allt var nog att Malte drog igång producentkarriären på riktigt tillsammans med Ash Olsen, och såklart vid sidan om släppte roliga och välproducerade låtar mest med JJ aka Vanilla John samt undertecknad.

Vanilla John, musik, sketcher och grafisk konst signerat Max the Visualstuff-man.

Sammanfattningsvis så tycker jag att 2020 har varit ett framgångsrikt år musikaliskt och om livescenerna öppnar igen under 2021 så tror jag inte att vi kommer se ett lika produktivt år framför oss. Dock så kan jag tänka mig att många artister och producenter nu sitter på stora bibliotek av bangers som väntar på att släppas i takt med att att världen öppnar upp igen. För er som har läst såhär långt kan jag också säga att det är liknande texter ni kan förvänta er här i framtiden, inte lika långa kanske, men jag som analyserar hiphop. För er som skiter i hiphop och av någon anledning läst detta så kan jag glädja er med att jag kommer att spela in en liten podcast med fokus på ny dansmusik i veckorna som kommer. 

Tack för att du läste, skriv gärna till mig med tankar och kommentarer, och stay tuned!

Published
Categorized as trap

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *